Det nya livet

Jag var gravid i 40 veckor. Tror inte att jag nånsin under de veckorna fattade att jag och Ishtar faktiskt skulle ha barn, att det låg en liten bebis inne i mig. Det gick liksom inte in.

När vattnet gick så fattade jag inte riktigt att det var dags, att bebisen ville ut.

Nu när lillan har varit här i 1 vecka och 2 dagar så förstår jag fortfarande inte att vi är föräldrar. Är hon verkligen vår dotter? Är det här början på vårt nya liv?

Allt känns bara jäkligt underligt. Det känns bra och vår dotter är helt underbar men det är fortfarande väldigt underligt och ganska overkligt.

Jag hade räknat med att mina boobs skulle svullnat upp till dubbla storleken och göra ont som satan. Det har dock inte hänt. Fick en liten ”klump” i ena tutten som nu börjat försvinna och bröstvårtorna blir såklart ömma av allt sugande. Men annars är det inga konstigheter med tuttarna.

Nått jag inte räknat med var de fysiska problemen som uppstått för mig såhär efteråt. Hur jobbigt allting är som handlar om underlivet. Men kanske framför allt hur lite folk verkar bry sig.

Har lite bekymmer med klippet i underlivet och har idag ringt till 5 olika ställen för att få råd/hjälp och de slussar mig bara vidare. Förlossningen säger att jag skall ringa MVC, MVC säger att jag skall ringa Antenatal, Antenatal sa att jag skulle ringa min vårdcentral. Tröttnade och ringde BB som sa att jag skulle ringa igen imorgon (ringde vid 21 på kvällen). Ringde sjukvårdsupplysningen som sa att jag måste kontakta MVC för att bli undersökt.

Som gravid får man hur mycket hjälp som helst. Lite ont i magen och man får tid direkt på rätt ställe. Men nu känner jag mig lämnad åt mitt öde.

Denna frustration i kombination med alla hormoner som rusar runt i kroppen gör att jag under kvällen grinat och grinat och grinat lite till.

I sånna lägen är det väldigt skönt att jag har en väldigt bra man. Ishtar är bäst på kramar, bäst på att stötta och trösta och erbjuda hjälp.