Förlossningsberättelse

13 december kl. 02:13 låg jag i min säng och försökte sova. Det gick absolut inte. Bebisen i magen sparkade som en liten galning! Jag plockade fram min mobil och postade följande på Facebook:

Asså bebis, om du inte vill komma ut kan du väl i alla fall ligga still? Är det för mycket begärt?

Efter det fick jag 2 värkar som kändes som mensvärk, förvärkar antog jag helt enkelt. Sedan en 3:e värk som kändes mer, ganska mycket mer men ändå inte såpass mycket att jag tolkade det som annat än förvärk. Men jisses vad fel jag hade!

Nån gång mellan 02:30-02:45 så får jag en underlig känsla i underlivet. Det känns som om något liksom glider ur mig. Så fort som möjligt reser jag på mig men det kom ändå lite i sängen; vattnet gick. Det var inte direkt lite vatten som kom, skvalade ganska rejält. Hade inte räknat med det alls då de under föräldrautbildningen sagt att det är ovanligt att det kommer mycket på en gång när vattnet går, det är vanligare att det börjar sippra.

Stod bredvid sängen halvt i chock ett par sekunder innan jag tog mig till badrummet och satte mig på toaletten eftersom det fortsatte rinna vatten. Började ropa på Ishtar som låg och sov men han vaknade inte. Placerade ett stort badlakan mellan benen och gick och väckte honom.

Du måste vakna nu, vattnet har gått!

Jag har nog aldrig sett min man lika förvirrad som han var då. Helt rödsprängd i ögonen av trötthet och förvirrad i sitt nyvakna tillstånd. Jag satte mig på toaletten igen och bad honom torka upp den lilla sjö som bildats bredvid sängen.

Vi ringde in till förlossningen. De ville veta om värkarna kommit igång och vilken färg det var på fostervattnet som kommit ut. Barnmorskan bad mig ta ett par värktabletter och gå och lägga mig och sedan åka in till Antenatalavdelningen på Östra Sjukhuset vid 8-9 på morgonen. Så jag tog värktabletter och lade mig igen. Men gick det att sova? Nej. Efter ca 30 minuter kom värkarna igång. De gjorde ganska ont men inte så att det kändes väldans jobbigt på något vis.

Vid 04:40 hade jag värkar med 3-5 minuters mellanrum och varje värk fick mig att må skit. Kändes som om jag skulle svimma! Vi ringde in till förlossningen igen som rådde oss att åka in. Så, vi packade ner det absolut sista i BB-väskan och gick ner till bilen. Vi gjorde som vanligt och gick genom källargången till garaget. Visade sig att man tydligen inte kan komma in i garaget från källaren klockan 5 på morgonen. Fick lite lite panik att vi inte skulle komma in över huvud taget men det gick att komma in i garaget om man tog vägen från utsidan huset. Ishtar fick köra riktigt försiktigt varje gång jag fick en värk, minsta gupp gjorde smärtan så enormt mycket värre. Tror att han ibland var nere på 10 km/timmen.

05:15 var vi framme vid förlossningen på Mölndals sjukhus. Vi fick komma in i ett undersökningsrum och jag blev kopplad till en maskin för att mäta CTG. Blev informerad om att det skulle ta ca 20 minuter innan mätningen var klar. Efter 1 timme var mätningen fortfarande inte klar. Bebisen inne i magen flyttade på sig så de fick inte fram de värden som de ville ha, så det var bara att stanna kvar inne i undersökningsrummet. Blev flertalet gånger informerad om att det bara skulle ta en liten stund till innan mätningen var klar. Vid 8-tiden kom en ny barnmorska som skulle ta hand om oss. Hon frågade mig om jag gått på profylaxkurs för hon tyckte jag andades så bra. Men nej, ingen profylax här.

När klockan blivit ca 09:15 hade de fortfarande inte fått de värden från CTG som de ville ha. Bebisen hade en ojämn kurva och ”toppade” inte vid värkarna som de normalt skall göra. Vid 09:30 fick vi ett förlossningsrum och jag fick lite värktabletter för att underlätta smärtan.

Kl. 10:15 blev jag undersökt och jag var öppen 2 cm. De satte samtidigt en elektrod på bebisens huvud och hoppades på ett bättre resultat på CTG. Jag började använda lustgasen och upplever bästa (och enda) ”fyllan” sedan nyårsafton. Frågar om möjlighet att få ryggbedövning men är öppen för lite, 3-4 cm öppet skall det vara.

Kl 11:20 tar de blodprov på bebisen eftersom CTG fortfarande är ojämn.

Vid kl. 14:00 tas ytterligare blodprov på bebisen, vid värk är jag öppen 4 cm så jag ber om ryggbedövning. Det diskuteras att ev. sätta in värkstimulerande dropp pga bebisens ojämna kurva och att det går så långsamt. Vid 14:30 tackar barnmorskan Eva för sig, hennes pass är slut och jag får ett nytt ”team”; en ordinarie barnmorska och en barnmorskestudent vid namn Eivan. Eivan är supertrevlig och tar väl hand om oss. Hon har en annan kvinna att ta hand om samtidigt som mig men lämnar över den andra kvinnan till en annan barnmorska så att hon bara har mig. Jag minns inte varför men kanske var det pga bebisens ojämna kurva.

Kl. 15:00 kommer narkosläkaren in till oss och jag får ryggbedövning. Hon lägger den när jag sitter upp och tydligen sitter jag helt snett. Eivan får hjälpa mig att hitta rätt position. Jag minns att narkosläkaren var imponerad över hur lugn jag var, hon berömde mig och sa att hon hade förväntat sig mer skrik från mig under värkarna. Vid 16:20 får jag värkstimulerande dropp eftersom värkarbetet minskat pga bedövningen. Värkarna kommer igång igen, de gör inte direkt ont utan känns snarare som ett väldigt stort tryck neråt, som om jag skall bajsa på mig ärligt talat.

De tar blodprov på bebisen igen och höjer det värkstimulerande droppet. Jag använder lustgasen samtidigt som jag har ryggbedövning. Den ger en härlig känsla främst efter värkens topp, ger en lite berusad känsla. Jag fick dessutom lite ljud-hallucinationer. Pga lustgasen var det ventilation igång i rummet som lät ganska mycket och ljudet av den blev helt förvrängt när jag hade andats lustgas en stund, det lät som kass technomusik.

Här har jag både ryggbedövning och lustgasen beredd

Värkarna fortsätter och kroppen börjar trycka på, kan inte styra kroppen alls utan den pushar på som bara den. Får testa lite olika ställningar, ligger jag på sidan så blir bebisen CTG lite sämre, får ställa mig på knä i sängen och hänger med överkroppen över huvudändan som är uppvinklad.

Kl. 21:45 tar Eivans pass slut och jag får en ny barnmorska och ny barnmorskestuderande. Ännu en Eva som ordinarie och Anna som studerande. Värkstimulerande dropp ökas och jag får byta ställning igen tills de hittar en där bebisen får så bra CTG som möjligt. Den är dock fortfarande ojämn så 22:10 tas ytterligare blodprov på bebisen. I samband med blodprovet låter Eva mycket glad.

Nu kommer bebisen!

Några minuter senare börjar krystvärkarna. Pga blodprovet som togs på bebisen ligger jag i gyn-ställning. Något som kanske inte är det bekvämaste för mig men bäst för alla andra, både bebis och barnmorskor och läkare som är inne i rummet. Eva instruerar mig hur jag skall göra vid krystvärkarna och tar lustgasen ifrån mig. Här blir jag riktigt förtvivlad och ber om att få behålla lustgasen, men nej, jag behöver vara klar i huvudet när jag har värk, jag får dock använda lustgasen mellan värkarna.

Jag känner hur bebisens huvud kommer längre och längre ut för varje krystvärk. Både Eva, Anna och läkaren som befinner sig i rummet hejjar på, säger fraser som bara lite till och liknande. De beslutar att klippa mig för att få ut bebisen snabbare, så bedövning läggs och jag får veta att de klipper samtidigt som jag har värk. Här vill Eva att jag verkligen tar i för kung och fosterland så hon bokstavligen talat hotar mig för att ge pepp.

Tar du inte i ordentligt nu så tar vi fram sugklockan!

Så jag klämmer på allt jag kan. Hotet skrämmer mig inte direkt men när jag läste på inför förlossningen så har jag förstått att sugklocka vill man som föderska undvika. Varför vet jag inte riktigt men jag vill inte riktigt ta reda på det heller.

Kl. 22:40 kommer bebisen äntligen ut! Hon är väldigt slö, de håller henne upp och ner och gnider henne hårt över ryggen för att få igång andningen. Vi hade önskat sen avnavling men pga att hon är så slö gör de redo att klippa den tidigt om de behöver springa iväg med henne för att få igång andningen. Men andningen kommer igång och hon börjar skrika. Så de tar blodprovet från navelsträngen och sedan tar de bort klamparna så att flödet kommer igång igen. Efter en stund känner Eva på navelsträngen, den har slutat pulsera så de klampar av. Ishtar får frågan om han vill klippa men tackar nej så det gör Anna efter att ha frågat 2-3 ggr om Ishtar är säker på att han inte vill.

Moderkakan kommer ut ungefär 15 minuter senare, den liksom bara glider ur. Det känns nästan som när vattnet gick. Anna meddelar att den är hel och fin. Jag får ligga kvar i gyn-ställningen en bra stund medan Anna kontrollerar eventuella bristningar och syr ihop klippet med Eva som en vakande hök över sin axel.

Vid 3-tiden på natten körs vi in till BB och jag och Ishtar får ett stort rum helt för oss själva.

Trots Kittys ojämna kurva under hela förlossningen så kände jag mig hela tiden lugn över att allt skulle gå bra. Det var först när hon faktiskt var ute som jag blev lite orolig. Frågade Ishtar om hon hade alla fingrar och tår samt om hon hade gomspalt. Men allt var fint och hon fick fin färg på huden ganska snabbt också.

Det gör ont att föda barn, det skall jag inte förneka. Men redan nån timme efter att hon kommit ut började det minnet blekna.