Mamma-funderingar

Har varit på BVC med lilla Kitty idag. Allt var bra, hon följer kurvan fint och växer som hon ska. Stolt mamma! Tycker så klart att hon växer på tok för fort! Kläder i storlek 62 börjar redan strama lite på henne.

Idag fick även jag svara på frågor på ett papper för att bedöma hur jag mår rent psykiskt. Ingen konst, jag känner mig som vanligt. Nöjd med livet (även om det kan vara tröttsamt med bebis ibland) och ganska go och glad. Kanske mår jag för bra?

Vid förra besöket så frågade sköterskan om jag kände mig som en lugn mamma eller om jag oroade mig mycket. Idag var det mer ett konstaterande du är en väldigt lugn mamma.

Nu i efterhand har det fått mig att tänka efter. Tidigare i mitt liv har jag bitvis mått väldigt dåligt pga all stress och oro över sånt som jag inte kan styra. Efter det har jag lite bestämt mig för att inte hålla på och oroa mig hela tiden för jag mår inte bra av det. Är jag lugn och glad så funkar jag bättre som människa. Men BVC sköterskan fick mig att känna mig, jag vet inte, kanske lite dålig som inte oroar mig över min dotter.

Det är klart att jag blir orolig ibland. Jag oroade mig när hon brände sig på sin hand, jag blev nervös när hon gjorde sin första enorma kaskadspya och när hennes bajs luktade äckligt, att hon plötsligt skall sluta andas och jag vaknar fortfarande mitt i natten och letar efter henne och tror jag mosat henne.

Men jag oroar mig inte hela tiden. Inte nu längre. Jag har ju lärt känna henne. Så jag känner mig lugn och jag tror att jag är en bättre mamma om jag inte oroar mig för allt hela tiden. Jag märker direkt att min egen stress påverkar Kitty väldigt mycket och inte på ett bra vis.

Det känns bra att jag kan vara så lugn som jag är, samtidigt som det på ett vis känns fel. Man hör andra föräldrar prata om sina barn och den enorma oro som ständigt finns där. Jag känner inte igen det alls, inte än. Kanske förändras det när hon börjar rulla runt, krypa och gå.

Hur är du som förälder? Oroar du dig eller är du lugn?