Tack…

Tack till mannen som jobbar på Gulan (kiosk vid skolan) som plockade det jag skulle ha i kylen när jag inte kunde böja mig ner och ta det själv.

Tack till alla män på 60+ som mer än gärna ger sin sittplats till mig på bussen.

Tack till alla i klassen som ”är med på noterna” om att jag inte riktigt orkar.

Tack till alla i familjen Lundén som accepterar att jag inte är lika snabb och alert som vanligt.

Tack till Ishtar som hjälper mig med både små och stora saker; hämta nått att dricka, bär de tunga sakerna, hjälper mig att vända mig i sängen och kramar mig när jag behöver det som mest.

Jag är kanske inte så lätt att ha att göra med nu. Kanske är jag grinigare än vanligt, kanske är jag otrevlig, jag märker det inte. Men tack till er som orkar med mig ändå.

Ni andra…
… som inte låter mig sitta på bussen.
… som inte hjälper mig när jag inte kan själv.
… som inte accepterar att jag inte orkar lika mycket som vanligt.
… som inte förstår att jag är gravid i 9:e månaden och att det är sjukt tungt.
Ni borde skämmas.