Hur hinner alla mammor?

Funderar på hur alla mammor hinner blogga så mycket som de gör. Främst de som har 2 barn gör mig riktigt förvånad! Kitty äter, sover och leker lite. Hon är vaken max 1-2 timmar åt gången. Men jag får inte riktigt tiden att räcka till när det gäller bloggen.

Det skall ju lekas, tvättas, ätas och hållas på. När skall jag hinna plocka fram kameran och fota, redigera bilderna och sedan dessutom blogga!? Känns som om jag har tur om jag hinner gå på toa liksom.

Eller är det så att alla egentligen gör tidsinställda blogginlägg när barnens pappa är hemma? Är det så man skall göra? Fota en del (för det skulle jag nog kunna hinna med) och sedan blogga när Ishtar kommer hem och tidsinställa det till nästa dag? Då kommer förvisso bloggen alltid att vara en dag efter verkliga livet, men det kanske är så man får göra för att hinna med. Det skulle kunna bli fler blogginlägg här på det viset. Vad tycker ni, skall jag göra så?

Fota mer!

Jag läser en massa bloggar med en massa fina bilder varje dag. Varje gång tänker jag att jag bannemig också vill ta så snygga kort! Jag har ju egentligen alla möjligheter till att faktiskt göra det. En kamera som jag gillar, bra objektiv, stativ och till och med fjärrutlösare men ändå så kan flera dagar gå utan att jag ens tittar åt kameran! Nä, bättring Annica!

Har 2 objektiv som jag gillar, Sigma 17-70mm f/2.8-4.5 DC Macro och Canon EF 50mm f/1.8 II. Fotar mest med mitt Sigma objektiv men tänkte försöka använda mitt 50mm mer, har liksom aldrig riktigt kommit igång med det även om jag gillar det.

Testade att fota Kitty lite precis, man får ju passa på när hon sover (och inte vill bli konstant buren).

Kitty har tofflor på sig idag, hon är lite kall om sina små fötter.

Fru Nojig

Jag sitter i sängen och nojar. Är det något som är fel? Skall det verkligen vara såhär?

Vad det är som gör mig fundersam? Att Kitty sovit hela natten 2 nätter i rad. 7 timmar sammanhängande sömn igår och samma idag. Det är ju helt underbart att man får sova så många timmar i sträck och man skall väl absolut inte klaga. Men tänk om nått är fel? Är hon kanske sjuk, då blir ju bebisar tröttare. Men… hon har ju vart ganska vaken på dagen.

Jag kanske bara borde tacka och ta emot?

Snark

Igår blev en jobbig dag, kanske främst för Kitty. Det var mycket nytt på en gång, nya läten, nya människor som gosade. När det väl blev läggdags ville hon absolut inte. Hon fick torr blöja, mat och gos men det räckte inte. Efter ännu en omgång mat och mer gos så kunde hon komma till ro. Jag somnade innan Ishtar hade lagt henne, men klockan var ca 2 på natten. Jag vaknade när Ishtar låg och snarkade och Kitty låg och gnydde efter mer mat. Så hon fick mer käk, jag somnade och vaknade 03:28, då flyttade jag över henne till hennes säng.

Sedan sov snuttan fram till 8, då fick hon ny blöja och mer mat och sedan sov hon fram till 11. Mer mat och så somnade hon om. Så nu ligger hon i min säng och snusar.

Jag och Ishtar skall äta brunch i sängen innan vi tar tag i den här dan på riktigt.

zZz

Natten var lite tröttsam. Slutade med att jag vid 02:30 fick ligga ner och amma henne, somnade innan hon ätit klart och vaknade vid 4. Då låg hon och sov sött bredvid mig. Kunde absolut inte somna om så jag la henne i spjälsängen för att få lite sömn. 07:45 vaknade hon för blöjbyte och mat och sedan igen vid 09:30.

Har varit lugnt hela dan, hon har sovit mycket men haft några vakenstunder också.

Snart skall hon få bada och förhoppningsvis somnar hon gott i hyffsad tid ikväll.

Ensamma hemma

Inatt är jag och Kitty ensamma hemma. Kommer gå hur bra som helst men ack vad trött jag är nu.

Kitty brukar vara lite extra kinkig på kvällarna och vill äta ofta. Ikväll var inget undantag.

I vanliga fall gör jag såklart inte allt själv. Ishtar byter blöjor och nattar henne. Men nu har jag ju varit ensam hela kvällen och en tanke har slagit mig ; hur fasen orkar man vara ensam förälder!?

Nu hoppas jag att Kitty vill sova snart så att jag kan gå och lägga mig.

En bra dag

Måndag och Tisdag med Kitty var ganska jävliga. Hon var skrikig och hemsk hela tiden. Måndagen var värst för då hade jag inte sovit så mycket. Vid 11 skickade jag ett sms till Ishtar om att jag ville att han skulle komma hem. Tisdagen var mycket bättre men ändå jobbig. Men då var Ishtar uppe en del av natten och åkte sent till jobbet så jag fick hjälp på förmiddagen.

Misstänkte att Kitty får ont i magen när jag äter stark mat. Så igår åt jag inte stark mat och idag har Kitty varit underbar. Hennes vakenperioder har varit lugna, hon har sovit och ätit bra (inte en gång i timmen) och jag har känt mig pigg hela dan.

Visst är det jobbigt att ha barn men så som det var i måndags hade jag inte räknat med och förmodligen hade Kitty massa magont så det var nog ingen standard-dag.

Snart börjar verkligheten

Sedan 13 december när Kitty föddes har jag och Ishtar varit i lite av en bubbla. Vi har varit hemma och slappat, gosat med Kitty, varit vakna på nätterna för att mata och trösta osv mm etc.

Verkligheten har liksom tagit paus. Vi har träffat lite folk då och då, gjort en del vardagsgrejer såklart. Men vi har ändå främst varit hemma och Kitty har varit i fokus.

Men snart kommer verkligheten starta igen. Ishtar börjar jobba på måndag och då får jag och Kitty klara oss själva på vardagarna.

Att ta hand om Kitty är inget problem, det skall jag nog klara av. Samtidigt blir det ju jobbigare när jag under dagarna får göra allt själv. Men den största förändringen blir nog att vara ensam, inte ha någon hemma att snacka med, skratta med, beklaga sig för. Det kommer få vänta till kvällen.

Mitt behov att röra mig utanför lägenheten kommer nog ökas, för sitta här hemma och häcka vill jag nog inte. Samtidigt som man vill skydda Kitty från alla intryck och bakterier i världen.

Det nya livet

Jag var gravid i 40 veckor. Tror inte att jag nånsin under de veckorna fattade att jag och Ishtar faktiskt skulle ha barn, att det låg en liten bebis inne i mig. Det gick liksom inte in.

När vattnet gick så fattade jag inte riktigt att det var dags, att bebisen ville ut.

Nu när lillan har varit här i 1 vecka och 2 dagar så förstår jag fortfarande inte att vi är föräldrar. Är hon verkligen vår dotter? Är det här början på vårt nya liv?

Allt känns bara jäkligt underligt. Det känns bra och vår dotter är helt underbar men det är fortfarande väldigt underligt och ganska overkligt.

Jag hade räknat med att mina boobs skulle svullnat upp till dubbla storleken och göra ont som satan. Det har dock inte hänt. Fick en liten ”klump” i ena tutten som nu börjat försvinna och bröstvårtorna blir såklart ömma av allt sugande. Men annars är det inga konstigheter med tuttarna.

Nått jag inte räknat med var de fysiska problemen som uppstått för mig såhär efteråt. Hur jobbigt allting är som handlar om underlivet. Men kanske framför allt hur lite folk verkar bry sig.

Har lite bekymmer med klippet i underlivet och har idag ringt till 5 olika ställen för att få råd/hjälp och de slussar mig bara vidare. Förlossningen säger att jag skall ringa MVC, MVC säger att jag skall ringa Antenatal, Antenatal sa att jag skulle ringa min vårdcentral. Tröttnade och ringde BB som sa att jag skulle ringa igen imorgon (ringde vid 21 på kvällen). Ringde sjukvårdsupplysningen som sa att jag måste kontakta MVC för att bli undersökt.

Som gravid får man hur mycket hjälp som helst. Lite ont i magen och man får tid direkt på rätt ställe. Men nu känner jag mig lämnad åt mitt öde.

Denna frustration i kombination med alla hormoner som rusar runt i kroppen gör att jag under kvällen grinat och grinat och grinat lite till.

I sånna lägen är det väldigt skönt att jag har en väldigt bra man. Ishtar är bäst på kramar, bäst på att stötta och trösta och erbjuda hjälp.