Piller

Det krävs lite knaprande av piller när man är på tjocken. Kommer väl få knapra lite piller även när bebisen kommit ut sedan men jag ser fram emot att slippa komma ihåg att ta tabletter varje dag. Även om det blir rutin på det så är jag sjukt dålig på att komma ihåg det! Har fått lägga in påminnelse i min mobiltelefon som går igång varje dag så att jag inte skall glömma

Är du lika kass som jag på att komma ihåg tabletter som skall tas?

Mer och mer på riktigt

Ishtars far kom hit ikväll på en fika. Mycket trevligt. Det diskuterades ny bil, TV, ljud och lite allmänt om teknik.

Han och Ishtar byggde dessutom ihop spjälsängen tillsammans och ställde den på sin plats.

Blev sjukt bra om man frågar mig. Nu skall den bara bäddas så är det klart för bebisen.

Känns ganska overkligt och underligt att ha en spjälsäng inne i sovrummet. Trots den gigantiska magen, rörelserna där inifrån, ultraljudsbilder, besök hos barnmorskan där jag får lyssna på bebisens hjärta… det känns fortfarande inte på riktigt. Kan inte riktigt förklara varför men det har inte riktigt gått in att vi skall ha barn. Jag och Ishtar skall bli föräldrar, någons mamma och pappa. Det är ju sjukt.

Tack…

Tack till mannen som jobbar på Gulan (kiosk vid skolan) som plockade det jag skulle ha i kylen när jag inte kunde böja mig ner och ta det själv.

Tack till alla män på 60+ som mer än gärna ger sin sittplats till mig på bussen.

Tack till alla i klassen som ”är med på noterna” om att jag inte riktigt orkar.

Tack till alla i familjen Lundén som accepterar att jag inte är lika snabb och alert som vanligt.

Tack till Ishtar som hjälper mig med både små och stora saker; hämta nått att dricka, bär de tunga sakerna, hjälper mig att vända mig i sängen och kramar mig när jag behöver det som mest.

Jag är kanske inte så lätt att ha att göra med nu. Kanske är jag grinigare än vanligt, kanske är jag otrevlig, jag märker det inte. Men tack till er som orkar med mig ändå.

Ni andra…
… som inte låter mig sitta på bussen.
… som inte hjälper mig när jag inte kan själv.
… som inte accepterar att jag inte orkar lika mycket som vanligt.
… som inte förstår att jag är gravid i 9:e månaden och att det är sjukt tungt.
Ni borde skämmas.

En sån där dag…

Idag är en såndär dag då magen bara är tung, ivägen och allmänt djävlig. Jag vet att den har kommit dit successivt under 33 veckor men ändå har jag hela dagen haft känslan ”när kom den här stor magen hit?”.

Blir inte mycket bloggande nu, vad skall jag blogga om? Den underbara graviditeten? Bebisen som håller mig vaken? Hur det känns att konstant vara kissnödig? Den hysteriska smärta som slår till när jag skall vända mig i sängen?

Just nu är det mest jobbigt att vara gravid, men det får vara okej, jag tror det är värt besväret.

Magbild och shit får ni längre fram, nu plockar jag bara nån från galleriet. Jag har hört att återvinning är bra.

Fack-samhället

Det är sjukt viktigt att du hör hemma nånstans. Du kan inte vara ensam och inte passa in. Nånstans måste du tillhöra.

Rik
Fattig
Tjock
Smal
Hårdrockare
Popsnöre
Glad
Ledsen
Nattuggla
Morgonpigg
Homo
Hetro

Det är av yttersta vikt att du vet din plats, men du får inte välja själv, det gör någon annan åt dig.

Det är den här delen av världen som jag inte förstår, som jag inte lyckas greppa.

När jag var 17 år placerades jag i ett fack, jag vet fortfarande inte vad det har för namn. Människor gjorde en bedömning av mig utifrån mitt utseende i kombination med min personlighet. Och för vissa finns jag fortfarande i det där djävla facket trots att det nu har gått 10 år och jag är någon helt annan, både till det yttre och inre. Men någonstans är det viktigt för människor att ”veta var de har mig”, veta var jag hör hemma.

Men jag vill inte bo i en liten låda där jag är begränsad till det som lådan innehåller. Jag vill plocka från andra lådor, bestämma själv, göra som jag vill, vara den jag vill.

Jag är synthar-tjejen som älskar Hello Kitty, som trots min passion för växter nästan tar död på mina orkidéer varannan vecka, som bakar sjukt goda kakor, som mer än gärna sitter och virkar, som får lite pirr i själen när jag tittar på en riktigt bra vampyr-film och som älskar känslan av en rakad skalle mot fingertopparna. Det är jag, eller i alla fall delar av vem jag är. Vilket fack passar jag in i?

Synthare?
Tant?
Nörd?

Var hör jag hemma? Spelar det egentligen någon roll? När kommer jag få rätten att välja fack själv? När kommer jag få rätten att vara fack-lös?

Det är heeeelt normalt

Har reflekterat lite över hur jag och livet ändrat sig något nu när man är på tjocken och kommit fram till en liten lista över saker som känns underliga men som samtidigt nog är helt normala.

• Att inte längre se sitt underliv
• Kunna prata väldigt bekvämt med sin partner om sina toalettvanor
• Bli väldigt glad när man ääääntligen behöver göra nr 2!
• Rättfärdiga sitt ätande med ”en till mig, en till bebisen”
• Att behöva sitta ner för att ha en chans att få på/av byxor och strumpor

Jag har nu ca 12 veckor kvar. Dagen då jag inte kan få på/av byxor och strumpor på egen hand över huvud taget kommer nog så småningom

11 september 2001

Jag var 17 år, bodde hemma fortfarande. Hade just börjat mitt ”nya” liv vilket bestod i en total förändring av klädstil, hårfärg, musiksmak, vänner. Jag hade börjat 2:a året på gymnasiet och varken klasskompisar eller lärare kände igen mig, trodde jag var ny på skolan.

Jag satt tillbakalutad framför datorn och surfade och slötittade på TVn när bilderna visades, 2 flygplan körde rätt in i 2 enorma byggnader.

Från undervåningen hör jag min mor och storasyster utbrista ”de flög in i World trade center!”. Jag la ingen större vikt i det, jag surfade vidare.

Under flera dagar var det här det stora ämnet som diskuterades i skolan, på lektioner, på raster, vid lunchbordet. Och jag hängde inte riktigt med. Vad var den stora grejen? Varför brydde sig folk? Varför var detta så sjukt hemskt?

Jag läste inte några tidningar, kollade på nyheterna enbart när jag befann mig i TV rummet samtidigt som pappa (som är någon typ av nyhets-junkie och alltid frågar ”när börjar nyheterna?” ), jag hade inte koll på vad som hände i världen. Och det upprörde folk.

Nu 10 år senare, när jag är 27 och anses vara ”vuxen” kanske det faktumet borde ha ändrats. Men nej. Jag läser Metro när jag har tråkigt, tittar på nyheter på TV när jag kollar på söndags-filmen på TV4 (vilket knappt händer) eller när jag sover över hos mina föräldrar, då får man nyheterna på köpet pga pappa.

Folk runt omkring mig pratar om Libyen, Oslo, folk som försvunnit, blivit mördade. Jag har 0 koll. Även om det låter sjukt så får jag nog säga att jag ofta håller med om termen ”Ignorance is bliss”.

Vem mår bättre av att veta allt det dåliga som händer i världen?

Trött i magen

Så har skolan börjat. Första lektionen idag.

Hade förberett med att köpa en väska på hjul då jag inte pallar att lyfta skolväskan som innehåller både dator, kablar, papper och annat stuff.

Färden till och från skolan blev dock sjukt jobbigt trots den braiga väskan. Känner mig trött i magen. Tror jag kan göra det enklare genom att inte ha med skolväskan på bussen, lämna den i skolan helt enkelt och bara ta hem den när jag måste. För att åka med den både till och från skolan x antal gånger i veckan kommer jag inte palla.

Så imorgon tar jag med hjul-väskan och en mindre väska, så lämnar jag datorväskan i skolan och tar bara med det viktigaste hem.

En granne fick mig i alla fall att le när vi klev in i hissen. Hon sa ”Det är tur att det står Bebis på magen på dig annars hade man kunnat tro att du var lönnfet”.

Annica och magen

Nu när jag är på tjocken så klär jag mig så bekvämt som möjligt. Visst vill man vara snygg också, men bekvämligheten kommer först får jag säga.

Igår var jag inne i stan och träffade en kompis, Svinkul. När jag satt och väntade på henne så var det 2 damer i 40-50 års åldern som viskade och pekade på mig. Tittade ner på mig själv och letade efter en fläck som jag kanske missat. Spiller ju hela tiden nu för tiden Men nä, jag hittade inget. Var det något annat som var fel? Nä… Leginsen satt fint, tunikan täckte röven och jag blottade inte tuttarna. Så kom jag på det! De tror jag är överviktig!

Har hänt några gånger att folk stirrat och pekat på mig och alla gånger har de haft lite förakt i blicken, som om jag gör något fel. Men de fattar nog inte att jag faktiskt är gravid! Jag ser kanske bara tjock ut?

Men idag skall ingen behöva tveka!

Drog på mig mina otroligt sköna gravid-mjukisbyxor (som har en rostfläck på ena benet som vägrar gå bort i tvätten) och en tröja jag fått låna av syrran med texten ”BEBIS”. Undrar om folk kommer titta och peka på mig idag också?

Har ju vart gravid nu i 23 veckor så att jag har lagt till med mage är ju inte direkt konstigt.